Andlighet utan krav

Känns det ibland som att andlighet har blivit något man ska hinna med?

“Jag borde meditera varje dag, sätta intentioner vid nymåne, dra orakelkort, skriva tacksamhetslistor och hålla en hög vibration."

Behöver du det när det blir ett “borde”? Vad säger hjärtat? Det där som är tänkt att ge frid kan plötsligt kännas som krav. Som ännu ett projekt att lyckas med.

När jag började min inre resa gjorde jag morgonritualer varje dag. Kristaller, oljor, meditation, dagbok, kortdragning. Det hjälpte mig då. Det var precis vad jag behövde just då.

Men med tiden började något skava. Det som tidigare gav mig närvaro började kännas som ett måste. Och jag insåg att jag inte hade tappat något, utan mitt behov förändrades.

Idag lyssnar jag mer. Vissa dagar kanske jag vill sitta i tystnad. Andra dagar kanske jag vill gå en långsam promenad i skogen. Ibland hoppar jag över att släppa taget om saker vid fullmåne. Eller att sätta intentioner vid nymåne, osv. Behovet finns inte alltid.

För mig handlar inte andlighet om att följa en mall, utan om att lyssna inåt. Att veta när en handling ger stöd och när det bara är ännu ett måste.

Jag tror att andligheten är densamma i sin kärna. Men vi förändras och därför förändras också vår väg och våra behov, ibland från dag till dag.

Det viktiga är inte hur den ser ut, utan att den får komma från hjärtat, inte från ett “borde”.

Varm kram, Anneli